Det är en solig vårdag när jag når Jenni-Juulia Wallinheimo-Heimonen (född 1974) via videolänk. En ljus, färgstark och kvick kvinna med funktionsnedsättning dyker upp i det digitala rummet. Jag är också en konstnär med funktionsnedsättning, och Jenni-Juulia är precis den typ av person jag hoppats få träffa under min livstid – någon som känns som en förebild i en värld som inte alltid erkänner oss. Vi diskuterar hur det är att skapa konst som konstnärer med funktionsnedsättning, bygga gemenskap, vikten av humor, användningen av tillgänglighetsverktyg och inkluderingen av personer med funktionsnedsättning i rummet.
Jenni-Juulias konst må vara ny för den generella – eller ska vi säga icke-funktionsnedsatta – publiken, men den har länge varit hyllad i de funktionsnedsatta gemenskaperna. Hon har varit aktivist i årtionden och utmanat diskriminering och stereotyper av personer med funktionsnedsättning genom sitt arbete. Jenni-Juulia fick först internationell uppmärksamhet vid European Disability Forum 2003. Hennes historia handlar om att övervinna hinder – att hitta andra konstnärer med funktionsnedsättning, tillgängliga gallerier och ett utrymme där funktionsnedsatt konst kan nå en bredare publik.
Vändpunkten kom när hon blev inbjuden att vara en av tre konstnärer som representerade Finland vid den 60:e internationella utställningen för samtida konst på Venedigbiennalen. Jag är alltid försiktig med att placera konstnärer med funktionsnedsättning i berättelser om att ”övervinna hinder” eller någon form av frälsning, men denna inbjudan gjorde utan tvekan hennes arbete känt för en bredare publik.
Jenni-Juulias konstnärliga arbete rör sig mellan olika teman och medier och väver in historiska idéer i funktionsnedsättningsperspektivet. Hennes konst är provocerande och lekfull. Den utmanar status quo med humor, glädje och fantasi. Vi inleder vårt samtal med att diskutera hennes aktuella utställning, When I grow up, I will become a coat rack, på konstgalleriet 1646 i Haag.
I en utställningssal finns Flying Walker (2018), en modifierad rullator med vingar gjorda av kryckor – en flygmaskin skapad av fantasin. När jag granskar verket tänker jag på Da Vincis tidiga flygplan och undrar hur annorlunda vår kollektiva konsthistoria skulle se ut om funktionsnedsättning alltid hade varit en del av ekvationen. Jenni-Juulia säger: ”De medicintekniska produkternas formgivare som utformar våra hjälpmedel frågar aldrig vad ’vi’ vill ha. Jag vill att vi ska kunna drömma. Vår dröm är inte att bli icke-funktionsnedsatta – vår dröm är som alla andras, att kunna flyga.”
Jag ler och tänker på Frida Kahlos dagboksanteckning: ”Mina ben, vad behöver jag er till när jag har vingar att flyga med?” Jag nickar instämmande – tänk om tillgänglighetsdesign inte bara fokuserade på att göra livet enklare, utan också på att utvidga vad vi kan uppleva? Drömmer inte vi alla om att åka till rymden?
Som en del av den här utställningen gav galleriet 1646 kompositören Kemal Gorey i uppdrag att skriva en komposition till verket How Great Is Your Darkness? Det är ett ursprungligen tyst verk skapat av konstnärer och aktivister med funktionsnedsättning som kritiserar det hatiska språket som människor med funktionsnedsättning utsätts för inom social- och hälsovården. ”Konst kräver socialt ansvar”, säger Jenni-Juulia. ”Jag gör inte dessa saker ensam. Vi skapar dem tillsammans.”
Kompositionen är ett magnifikt verk som placerar ljudbeskrivningen i centrum av kompositionen istället för att lägga till den som en sidnot. Samarbetet med en kompositör med synskada prioriterar tillgänglighet och gör det till en metod för att skapa konst snarare än en ren sidokommentar. Kompositionen känns som att lyssna på radio, med associationer och kopplingar som uppstår genom kombinationen av detta verk och videon. Det är ett vackert exempel på hur verk kan fortsätta att växa och utvecklas genom olika utställningar, eftersom How Great Is Your Darkness? skapades för Venedigbiennalen och har nu vuxit till att omfatta ett ännu djupare lager med de nya ljudelementen.
Jenni-Juulias arbete är mångfacetterat och framför allt roligt. Humor, säger hon, är ett verktyg – ett sätt att bjuda in människor till svåra samtal utan att de känner sig angripna. ”Det ger mig status som hovnarr”, säger hon. ”Jag vill att människor ska tycka att deras hjälpmedel är roliga. Jag vill ha humor som lyfter oss, inte humor som skämtar på vår bekostnad.” Jenni-Juulia är en mycket effektiv kvinna med funktionsnedsättning. Hon skapar konst med glädje och trots, och uppmanar oss att drömma även när världens strukturer håller oss små. Jag har alltid tyckt att konst är ett utrymme där man kan leva ut sina drömmar och föreställa sig världen efter en revolution. Jenni-Juulias verk gör just det.I verket Sound Machine of Prosthetics of Merthyr Tydfil (2019) presenterar hon ett mobilitetshjälpmedel av trä som är utformat som en tidig modernistisk klassiker – något som skulle beundras på designmuseer och ställas ut bredvid Thonets ikoniska stol nr. 14 Chair. Vilken slående iakttagelse: vi har länge glorifierat fina stolar, men vi har inte gett hjälpmedel samma kulturella status, eller ens betraktat stolar som hjälpmedel. Denna omtolkning lyfter fram funktionsnedsättningar istället för att lämna dem som en fotnot, och belyser den icke-funktionsnedsatta världens förlorade möjlighet att erkänna funktionsnedsättningskulturens rikedom. Denna skulptur, som hänvisar till ljudet från träben och anspelar på gruvolyckor och amputerade i en walesisk gruvstad, resonerar i Haag med klapper från träskor.
Jenni-Juulias bakgrund som textilkonstnär tillför ytterligare ett lager till hennes verk. Pärlbroderi och textildesign har en lång historia av motstånd, särskilt bland marginaliserade grupper och kvinnor. För Jenni-Juulia handlar det inte bara om dekoration – hon använder dessa material för att berätta flera historier samtidigt och ifrågasätter idén om ”outsiderkonst”, tillgänglighetens estetik och den föränderliga naturen hos personer med funktionsnedsättningars kulturella identitet. Hon påminner oss om att funktionsnedsättning inte är statisk, utan rör sig, förändras och expanderar. Hennes verk ger oss en glimt av en framtid med funktionsnedsättning.
Jenni-Juulia Wallinheimo-Heimonens separatutställning When I grow up, I will become a coat rack visades på galleriet 1646 i Haag, Nederländerna, från 7 februari till 13 april. Utställningen, som kuraterades av Clara Pallí Monguilod och Johan Gustavsson, stöddes av Finlands Beneluxinstitut och är en del av pARTir-projektet som finansieras av Europeiska unionen – NextGenerationEU och Alfred Kordelin-stiftelsen. Må denna utställning fungera som en drivkraft för att få in mer konst av konstnärer med funktionsnedsättning i gallerier och kulturinstitutioner – inte som en eftertanke eller för att öka mångfalden, utan på grund av dess genuina potential att införliva berättelser om funktionsnedsättning i samtida konstutrymmen.
Jenni-Juulia Wallinheimo-Heimonen är en multidisciplinär konstnär och funktionshindersaktivist vars verk kombinerar skulptur, videokonst, performance och funktionshinderpolitisk aktivism. Hennes verk behandlar strukturellt våld, diskriminering förklädd till vänlighet och frågor som rör kvinnor med funktionsnedsättning. Wallinheimo-Heimonen har organiserat konstverkstäder och deltagit i utställningar i Finland och utomlands. Hon tilldelades 2019 det statliga priset för multidisciplinär konst. År 2024 var hon en av tre konstnärer som valdes ut till den finska paviljongen vid den 60:e Venedigbiennalen.
Josefien Cornette (född 1994) är författare och skribent med en sällsynt medfödd funktionsnedsättning, fibulär hemimeli. Josefien Cornette är konstnär och författare vars tvärvetenskapliga arbete baseras på konsthistoria, feminism, queerstudier och funktionshinderstudier. 2023 publicerade Josefien sin första bok, ”A House Called Pain”, där hen skriver om funktionsnedsättning, sorg och förlusten av en nära anhörig.
Denna artikel stöds av Finlands Beneluxinstitut och ingår i projektet pARTir, som finansieras av Europeiska unionens program NextGenerationEU.
