Text: Anais Reyes
Fotografier: Sari Goodfriend
Det är en regnig eftermiddag i Washington Square Park i New York, och en tonårsflicka har plötsligt brustit ut i gråt.
Hon har följt med konstnären Gabriela Salazars performance med titeln Low Relief for High Water. Salazars verk, en skulpturhelhet skapad av vattenlösligt papper, är en kopia av fönstren i konstnärens barndomshem på Manhattan, dit hon nyligen flyttat tillbaka efter att hennes dotter fötts. Konstverket är ett beställningsarbete av Climate Museum, och pappersskulpturens känslighet för vatten är en metafor för både New Yorks och våra hems sårbarhet inför stigande havsnivåer. Under performancen, medan regnet piskar ner, skär Salazar bitar av skulpturen och ger dem till åskådare och förbipasserande, och ber dem att skydda hennes hem som om det vore deras eget – för det är det.
När flickan blir emotionell frågar en museianställd om allt är okej. Flickan står bredvid sin mamma och svarar: ”Jag är inte härifrån. Jag var bara på besök på universitetet. Jag har funderat på om jag ska studera konst eller miljövetenskap. Jag älskar konst, men jag är också väldigt rädd för klimatförändringarna. Jag har aldrig känt att någon annan bryr sig om båda på samma sätt som jag – förrän nu.”
”EN FALSK SOCIAL VERKLIGHET”
I USA känner människor ofta att ingen bryr sig om klimatförändringarna. I verkligheten bryr sig dock de flesta amerikaner: enligt en färsk studie från Yale University och George Mason University är 64 procent av amerikanerna oroade över klimatförändringarna[1] (en siffra som är nästan identisk med den i Finland, där 66 procent av vuxna är oroade över frågan[2]). En studie som genomfördes 2022 visade dock att amerikanerna underskattar sin oro för klimatförändringarna och sitt stöd för betydande klimatlagstiftning med nästan hälften av vad det faktiskt är. Missuppfattningen är så stark att forskarna kallade den för en ”falsk social verklighet”[3]. Trots sin oro talar 62 procent av amerikanerna sällan eller aldrig om klimatförändringarna. [4] Detta skapar en tystnadsspiral: människor känner att de inte kan prata om klimatkrisen eftersom ingen annan pratar om den. Detta leder till en ond cirkel av isolering, missförstånd och passivitet.[5]
Om denna överväldigande tystnad förlamar oss och hindrar oss från att vidta åtgärder mot klimatförändringarna, hur kan vi då bryta cirkeln?
KONST SOM KATALYSATOR
Climate Museum är det första museet i USA som fokuserar på klimatförändringar och använder konst och kultur som verktyg för att bryta tystnadsspiralen. Genom tvärvetenskapliga utställningar och evenemang vill museet väcka dialog, föra människor samman och påskynda klimatåtgärder. Museets program kombinerar konst, lärande och aktivism för att guida människor från oro och isolering till handling och egenmakt. Museet betonar klimatförändringen som ett samhällsproblem som måste hanteras genom medborgerligt engagemang och kollektiv organisering. Varje program på museet erbjuder besökarna olika sätt att delta.
Tre år efter Salazars presentation utforskade det finska Vapaa Kollektivi i symposiumet Acts of Care kopplingarna mellan konst, arkitektur och omsorg i ljuset av stigande havsnivåer. Acts of Care är en del av Finlands kulturinstitut i New Yorks pARTir-projekt. En av frågorna som ställdes till symposiets talare var att reflektera över betydelsen av begreppen omsorg och oro i relation till klimatkrisen: Vad betyder omsorg i praktiken? Hur kan det skalas upp från personlig till global nivå?
KONST SOM VERKTYG FÖR OMSORG
Gabriela Salazars Low Relief for High Water var en interaktiv installation som pågick under en dag och använde arkitekturens bildspråk och 
välbekanta element från hemmet som ett sätt att utforska val och handlingar relaterade till omsorg. Efter att ha fått en del av det vattenlösliga konstverket kunde deltagarna välja att ta hand om, försumma eller förstöra det. Handlingen fungerar som en metafor för de val vi gör (aktivt eller passivt) för att skydda vårt gemensamma hem, jorden, från stigande havsnivåer. Salazars verk var ursprungligen avsett att fira 50-årsjubileet av Earth Day i april 2020, men evenemanget sköts upp till oktober 2021 på grund av covid-19-pandemin. Liksom alla Climate Museums program erbjöd detta evenemang besökarna möjligheter till medborgerligt engagemang och socialt deltagande: deltagarna kunde skriva under vykort till politiska representanter med krav på klimatåtgärder, diskutera frågor relaterade till klimatångest med en klimatpsykolog eller ta polaroidbilder och skriva sina tankar om performancen på baksidan. Dessa foton och reflektioner samlades ihop för att visas tillsammans med foton och reflektioner från andra deltagare.
Det tvååriga projektet kulminerade på performancedagen, då vädret visade sig vara regnigare och blåsigare än väntat, och den oväntade fuktigheten gjorde att den vattenlösliga pappersskulpturen kollapsade och smulades sönder i förtid. Museets personal och volontärer skyndade sig att skydda konstverket genom att lyfta upp det från marken och stödja dess väggar. Men skadan var redan skedd: verket hade förlorat sin strukturella integritet. Föreställningen, koreograferad av konstnären och tre assistenter, förvandlades till en kris som krävde stöd från all närvarande personal och frivilliga.
Vinden och regnet fortsatte under hela eftermiddagen, och personalen gjorde sitt bästa för att hålla verket upprätt medan Salazar skar bitar av det, delade ut dem till publiken och fortsatte föreställningen. En del av skulpturen hade blivit för blöt för att kunna räddas, men det mesta delades ut till deltagarna. Även om dagen inte gick enligt planerna, gav beslutet att samarbeta i en nödsituation och skydda ett ögonblick som var viktigt för alla från stormen, en värdefull mening åt arbetet med att bokstavligen skydda Salazars hem.
UTSTÄLLNINGAR SOM VÅRDARE
År 2023 visades David Opdykes verk Someday, all this på Climate Museum. Verket bestod av fyrahundra handgjorda vintagevykort och berättade en historia om stigande havsnivåer, förstörelse och tvångsmigration med en touch av absurditet och humor. Som en del av utställningen skapades ett ”handlingscenter” där människor kunde delta i olika samhällsaktiviteter. Alternativen inkluderade att kontakta politiska påverkare, delta i demonstrationer, gå med i lokala miljöorganisationer, rösta på politiker som stödjer klimatpolitiken och prata om klimatet.
Efter att ha deltagit i dessa aktiviteter kunde besökarna placera en klistermärke som motsvarade aktiviteten på en närliggande vägg. Inspirerad av Yayoi Kusamas Obliteration Room fungerade klistermärkesväggen som en visuell representation av samhället och alla som visade sin oro för klimatförändringarna genom sina handlingar. Många skrev sina namn på klistermärkena, lade till datumet och skrev ett meddelande för att lämna sitt avtryck på utställningen. Efter sju månaders utställning var väggen så full av klistermärken att de spred sig till de intilliggande väggarna. Det var andra gången museet använde en interaktiv klistermärkesvägg, vilket visade sig vara effektivt. Den visuella klistermärkesväggen visar hur viktigt det är att se alla andra som bryr sig om samma sak, hur kraftfulla våra handlingar är när de kombineras med andras och hur stor potential vi har som gemenskap att åstadkomma förändring. Dessa klistermärkesväggar gör det möjligt för oss att uttrycka både en känsla av gemenskap och motivation.
OMSORG OCH HOPP I KLIMATKRISEN
I Climate Museums senaste utställning, The End of Fossil Fuel, stod det med stora bokstäver på en vägg: ”Vi har inte råd med hopp eller 
förtvivlan.”[6] Detta är ett citat från Olatunde Johnson, en vän till museet. Meningen beskriver behovet av snabba och engagerade åtgärder och hur hopp eller förtvivlan kan göra oss passiva.
Omsorg eller hopp kan inte blomstra i passivitet eller isolering. Omsorg är handling, och handling är omsorg. Omsorg innebär att samarbeta med andra. När man bryr sig om något, särskilt under en kris, kan man inte bara vänta på att saker och ting ska bli bättre av sig själva. När vi springer för att stödja en skulptur som håller på att rasa, väl medvetna om att vi kan bli blöta i regnet, vet vi också att vi inte gör det ensamma. Vår förståelse av omsorg måste förändras från passiv till aktiv och från individuell till gemensam.
En studie av George Mason University av utställningen The End of Fossil Fuel visade att besökarna efter att ha sett utställningen kände sig mer självsäkra och beslutsamma att prata om klimatförändringar. [7] Enligt experter är detta avgörande för att bygga en bättre framtid. [8] Konstnärer och kulturinstitutioner har makten att hjälpa engagerade men tysta människor att omvandla sin oro till handling. Nu är det ett avgörande ögonblick att använda denna makt.
[1] https://climatecommunication.yale.edu/wp-content/uploads/2025/02/climate-change-american-mind-beliefs-attitudes-fall-2024.pdf
[2] https://climatecommunication.yale.edu/wp-content/uploads/2023/11/international-public-opinion-climate-change-2023.pdf
[3] https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC9399177
[4] https://climatecommunication.yale.edu/wp-content/uploads/2025/02/climate-change-american-mind-beliefs-attitudes-fall-2024.pdf
[5] https://climatecommunication.yale.edu/publications/climate-spiral-silence-america/
[6] Alkuperäinen sitaatti: “We cannot afford the luxury of either hope or despair”.
[7] https://journals.plos.org/climate/article?id=10.1371/journal.pclm.0000518
[8] https://www.ted.com/talks/katharine_hayhoe_the_most_important_thing_you_can_do_to_fight_climate_change_talk_about_it
Projektet finansieras av Europeiska unionen – NextGenerationEU.
